Allmänt om belysning på kyrkogårdar
Kyrkogårdens eller begravningsplatsens primära funktion är att vara en minnesplats för de levande och en gravplats för de döda. Det är även en plats för kulturhistoriska betraktelser – en spegel av förfluten tid. Begravningsplatsen är även en grön lunga i staden som är medvetet utformad för besökarna.
Begravningsplatsen unika tilltal gör att dess miljö skiljer sig från en park. Det som skiljer en begravningsplats från en park är stämningen - begravningsplatsen har en sorts värdighet som en vanlig park oftast saknar.
Kyrkogårdar används, till skillnad från parker, huvudsakligen dagtid som arbetsplats och för ritualer och besök medan parker kan besökas i princip hela dygnet.
Kyrkogårdar är till sin natur offentliga platser, trots att de ligger på kvartersmark, men inte allmänna platser enligt lagen. Begravningsplatsen är inte heller ett fredat område, ett statiskt område som inte påverkas av samhällets och religionernas utveckling. Begravningsplatsen är snarare en spegling av de värdegemenskaper och en tolkning av de livsmönster som råder i varje historisk tid. Det blir tydligt när vi besöker kyrkogårdar som anlagts vid olika tider, när vi läser på gravstenar eller när vi blickar ut över kyrkogårdslandskapets mångfald av kistgravar, urngravar, askgravplatser, och minneslundar.
Riter och traditioner som har med livet och döden att göra, det som hör ihop med dop, vigsel och begravning, förändras långsammare än andra traditioner. Det beror på att människor är konservativa i dessa traditioner och känner sig trygga i att där göra som man alltid har gjort. Samtidigt sker en successiv förändring, men ofta upptäcker vi inte när den sker för att det går så långsamt. Först i efterhand kan vi se att så här såg det inte ut, så här gjorde man inte för tio år sedan. Förändring, utveckling och anpassning är alltså nödvändiga och pågår hela tiden – oavsett om vi vill eller inte. Det gäller förstås även nyttjandet av kyrkogården eller begravningsplatsen.
Eftersom det är hur kyrkogården nyttjas som till stor del styr belysningsplaneringen, är förändringen en viktig fråga. Ska vi tillåta och bejaka ett bredare bruk i framtiden eller måste vi tvingas åter låsa grindarna till kyrkogården vid mörkrets inbrott? Hur skyddar vi de kulturhistoriskt värdefulla platserna som kyrkogårdar och begravningsplatser utgör utan att stänga användarna ute? Det handlar om när, hur och var kyrkogården används, och förstås av vilka människor. Vi vet ju att människor förändras – alltså förändras även användningen.
En genomtänkt ljussättning av en plats bidrar i allra högsta grad till ökad säkerhet och trygghet för besökarna. Säkerhet innebär att risken för överfall och rån minimeras och att det går att ta sig fram på en plats utan att snubbla eller halka. Med belysning kan mörka svårtillgängliga delar av ett område göras både tillgängliga och trevliga. En väl upplyst miljö motverkar dessutom kriminalitet och vandalisering. Som gående rör man sig långsamt och skapar sig en bild av omgivningen genom associationer och en mängd olika sinnesintryck. Då är behovet stort av en ljussättning som modellerar miljön med hjälp av ljus och skugga och nyanser i belysningsstyrka och ljusfärg.
Belysning, liksom all gestaltning av miljöer, måste grunda sig på väl avvägda beslut om önskad funktion, tillgänglighet, trygghet, kulturell och religiös anpassning, ekonomi, hållbarhet, teknik och estetik. På en kyrkogård eller begravningsplats är funktions- och tillgänglighetskraven särskilt komplexa, varför man i många fall undviker att förnya och modernisera.
Den snabba tekniska utvecklingen av ljuskällor och armaturutformning erbjuder i dag många möjligheter till förbättring och försköning än bara utbyte av ljuskällor i befintliga armaturer. Självklart handlar det om ekonomiska begränsningar, men vår upplevelse av ökad trygghet och tillgänglighet påverkas i hög grad av ljussättningen på en plats, liksom trivseln och känslan av att någon bryr sig om och utvecklar vår utemiljö. Det låter enkelt men är i själva verket ganska komplicerat, särskilt om det handlar om en kulturhistoriskt värdefull och speciell miljö som en kyrkogård eller begravningsplats. Belysningen ska vara anpassad efter användarnas behov och platsens karaktär, vara både energisnål och hållbar och skapa nya ljusa rumsligheter i mörkret.
En intressant och grundläggande fråga om människors nyttjande av kyrkogårdar och graden av tillgänglighet på en begravningsplats är: vad skiljer ett vackert mörker från ett skrämmande mörker?
Mörker definieras som frånvaro av eller brist på ljus. Men mörkret behövs, för utan mörkret skulle vi inte förstå att uppskatta ljuset. Det ena förutsätter att vi känner till dess motsats och vi behöver alltså mörkret som kontrast till ljuset. Mörker kan upplevas såväl skyddande som skrämmande och olika personer kan uppleva mörker på helt skilda sätt.
En plats utomhus relaterar alltid till den öppna, mörka himlen och ingen artificiell belysning kan jaga bort det mörkret. Istället måste belysning utomhus samverka med mörkret. Vad har egentligen mörkret för kvaliteter att värna om? Mörker kan erbjuda ett rum att vara själv i, utan att bli beskådad och värderad. Mörker kan ses som en möjlighet att se stjärnor på natthimlen, promenera i månsken, att kura skymning och tända ljus– en möjlighet till stillhet och reflektion.
Belysning bör finnas vid viktiga målpunkter så som entréer, trappor, minneslundar, skyltar och sophantering. Ljusstyrkan ska vara tillräckligt bra så att personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga ska ha användning för belysningen. Belysning kvällstid är viktigt, det ger en trygghet och fler människor vågar ta sig till kyrkogården. Många äldre är rädda för fall- och snubbelolyckor när det är mörkt. Andra undviker mörka platser i rädsla för att bli överfallna. Även vandalisering kan öka på obelysta platser.
Källor:
Matilda Sabel examensarbete vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Anna Dafgård, ”Hur ska vi tillgänglighetsanpassa våra kyrkogårdar?”.
Begravningsplatsen unika tilltal gör att dess miljö skiljer sig från en park. Det som skiljer en begravningsplats från en park är stämningen - begravningsplatsen har en sorts värdighet som en vanlig park oftast saknar.
Kyrkogårdar används, till skillnad från parker, huvudsakligen dagtid som arbetsplats och för ritualer och besök medan parker kan besökas i princip hela dygnet.
Kyrkogårdar är till sin natur offentliga platser, trots att de ligger på kvartersmark, men inte allmänna platser enligt lagen. Begravningsplatsen är inte heller ett fredat område, ett statiskt område som inte påverkas av samhällets och religionernas utveckling. Begravningsplatsen är snarare en spegling av de värdegemenskaper och en tolkning av de livsmönster som råder i varje historisk tid. Det blir tydligt när vi besöker kyrkogårdar som anlagts vid olika tider, när vi läser på gravstenar eller när vi blickar ut över kyrkogårdslandskapets mångfald av kistgravar, urngravar, askgravplatser, och minneslundar.
Riter och traditioner som har med livet och döden att göra, det som hör ihop med dop, vigsel och begravning, förändras långsammare än andra traditioner. Det beror på att människor är konservativa i dessa traditioner och känner sig trygga i att där göra som man alltid har gjort. Samtidigt sker en successiv förändring, men ofta upptäcker vi inte när den sker för att det går så långsamt. Först i efterhand kan vi se att så här såg det inte ut, så här gjorde man inte för tio år sedan. Förändring, utveckling och anpassning är alltså nödvändiga och pågår hela tiden – oavsett om vi vill eller inte. Det gäller förstås även nyttjandet av kyrkogården eller begravningsplatsen.
Eftersom det är hur kyrkogården nyttjas som till stor del styr belysningsplaneringen, är förändringen en viktig fråga. Ska vi tillåta och bejaka ett bredare bruk i framtiden eller måste vi tvingas åter låsa grindarna till kyrkogården vid mörkrets inbrott? Hur skyddar vi de kulturhistoriskt värdefulla platserna som kyrkogårdar och begravningsplatser utgör utan att stänga användarna ute? Det handlar om när, hur och var kyrkogården används, och förstås av vilka människor. Vi vet ju att människor förändras – alltså förändras även användningen.
En genomtänkt ljussättning av en plats bidrar i allra högsta grad till ökad säkerhet och trygghet för besökarna. Säkerhet innebär att risken för överfall och rån minimeras och att det går att ta sig fram på en plats utan att snubbla eller halka. Med belysning kan mörka svårtillgängliga delar av ett område göras både tillgängliga och trevliga. En väl upplyst miljö motverkar dessutom kriminalitet och vandalisering. Som gående rör man sig långsamt och skapar sig en bild av omgivningen genom associationer och en mängd olika sinnesintryck. Då är behovet stort av en ljussättning som modellerar miljön med hjälp av ljus och skugga och nyanser i belysningsstyrka och ljusfärg.
Belysning, liksom all gestaltning av miljöer, måste grunda sig på väl avvägda beslut om önskad funktion, tillgänglighet, trygghet, kulturell och religiös anpassning, ekonomi, hållbarhet, teknik och estetik. På en kyrkogård eller begravningsplats är funktions- och tillgänglighetskraven särskilt komplexa, varför man i många fall undviker att förnya och modernisera.
Den snabba tekniska utvecklingen av ljuskällor och armaturutformning erbjuder i dag många möjligheter till förbättring och försköning än bara utbyte av ljuskällor i befintliga armaturer. Självklart handlar det om ekonomiska begränsningar, men vår upplevelse av ökad trygghet och tillgänglighet påverkas i hög grad av ljussättningen på en plats, liksom trivseln och känslan av att någon bryr sig om och utvecklar vår utemiljö. Det låter enkelt men är i själva verket ganska komplicerat, särskilt om det handlar om en kulturhistoriskt värdefull och speciell miljö som en kyrkogård eller begravningsplats. Belysningen ska vara anpassad efter användarnas behov och platsens karaktär, vara både energisnål och hållbar och skapa nya ljusa rumsligheter i mörkret.
En intressant och grundläggande fråga om människors nyttjande av kyrkogårdar och graden av tillgänglighet på en begravningsplats är: vad skiljer ett vackert mörker från ett skrämmande mörker?
Mörker definieras som frånvaro av eller brist på ljus. Men mörkret behövs, för utan mörkret skulle vi inte förstå att uppskatta ljuset. Det ena förutsätter att vi känner till dess motsats och vi behöver alltså mörkret som kontrast till ljuset. Mörker kan upplevas såväl skyddande som skrämmande och olika personer kan uppleva mörker på helt skilda sätt.
En plats utomhus relaterar alltid till den öppna, mörka himlen och ingen artificiell belysning kan jaga bort det mörkret. Istället måste belysning utomhus samverka med mörkret. Vad har egentligen mörkret för kvaliteter att värna om? Mörker kan erbjuda ett rum att vara själv i, utan att bli beskådad och värderad. Mörker kan ses som en möjlighet att se stjärnor på natthimlen, promenera i månsken, att kura skymning och tända ljus– en möjlighet till stillhet och reflektion.
Belysning bör finnas vid viktiga målpunkter så som entréer, trappor, minneslundar, skyltar och sophantering. Ljusstyrkan ska vara tillräckligt bra så att personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga ska ha användning för belysningen. Belysning kvällstid är viktigt, det ger en trygghet och fler människor vågar ta sig till kyrkogården. Många äldre är rädda för fall- och snubbelolyckor när det är mörkt. Andra undviker mörka platser i rädsla för att bli överfallna. Även vandalisering kan öka på obelysta platser.
Källor:
Matilda Sabel examensarbete vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Anna Dafgård, ”Hur ska vi tillgänglighetsanpassa våra kyrkogårdar?”.